Rättvis beskattning

Inte sällan läser man om en ”rättvis fördelningspolitik” eller ”rättvis beskattning”. Men rättvisebegreppet varierar ganska mycket med betraktaren. Besökaren försöker bena ut:

1 Full beskattning
Alla inkomster tas upp av staten och portioneras sedan ut efter behov. I princip kommunism alltså. ”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov” skrev Karl Marx.
Ingen kan berika sig på någon annans bekostnad. Staten ser till alla, det vore väl rättvist om alla levde på samma nivå?
Men visst blir det lite problematiskt när man skall avgöra vad var och ens behov nu är, och det kan bli ganska svårt att motivera folk till att arbeta*. Men någon sorts rättvisa är det väl onekligen.

* Som exempel kan man nämna min chef i Tyskland som jobbade på ett kommunistiskt jordbruk som tonåring där de som körde skördetröskorna var så fulla att de fick binda sig fast i maskinen för att inte trilla av – resultatet gjorde ju liksom ingen skillnad…

1b. Allt utom det lilla
Samma som 1 men man får behålla en liten del av inkomsten. Resultatet är egentligen detsamma.

2. Progressiv beskattning
Alla betalar en viss mängd skatt, men procentsatsen stiger med inkomsten. Denna typ har vi i dagens system med kommunalskatt på ca 30% och sedan statlig skatt, värnskatt och annat så att man till slut kan hamna kring ca 65% vid höga inkomster. Metoden kan naturligtvis varieras åt olika på så vis att man kan höja och sänka progressionseffekten.

Den som har råd att betala mycket skatt får också göra det även om man tillåter inkomstskillnader efter skatt och därmed i viss mån stimulerar folk till att vilja jobba för pengarna. Fortfarande kan dock incitamentet att arbeta hårdare bli kvävt av skattetrycket – man får inte valuta för arbetet. Men visst kan man se detta som en sorts rättvisa.

2a. Golv och tak
En variant på den progressiva beskattningen vore att på samma sätt som man har lagt ett existensminimum, då staten ger bidrag vid en inkomst under en viss gräns även lägger in ett ”existensmaximum” då man helt enkelt beskattar bort all inkomst alternativt förmögenhet över en viss nivå. Naturligtvis går inte det om man ser äganderätten som en mänsklig rättighet men man ger åtminstone ett visst utrymme för prestationsstyrd förmögenhet.

3. Platt skatt
Alla beskattas lika mycket, exempelvis 35%. Amen. Visst finns det en sorts rättvisa i det? Dessutom skulle en platt skatt ta bort många krångel med skatteplanering och liknande. Fortfarande betalar den som tjänar mycket onekligen betydligt mer än den som tjänar lite. Dock kan man naturligtvis håva in avsevärt mer än med dagens system. Är man emot inkomstskillnader över huvud taget kanske det upplevs som mer orättvist än punkt 2 – men håll med om att man behandlar alla lika?

4. Lika skatt
Alla betalar lika mycket – en statsavgift. Lika för alla – också någon sorts rättvisa, eller hur? Naturligtvis får detta olyckliga effekter för låginkomsttagare för att inte tala om dem som inte har någon inkomst alls. Ingen hävdar nog på allvar att vi ska införa ett sådant skattesystem – men det är ju ungefär så det fungerar i varje förening, vilket kan vara värt att tänka på när man talar om rättviseaspekten.

5. Betala efter vad du kostar
Slutligen kunde man tänka sig att det vore rättvist om alla bidrog med det de utnyttjar själva. Alla betalar en klumpsumma för polis och försvar, den som kör på vägar betalar vägunderhållet, behöver du sjukvård betalar du den o s v. Ett ganska omänskligt samhälle, men rättvist i den mån att ingen lever på någon annan.

Alltså. Vad är nu en ”rättvis skattepolitik”? Jo, ett uttryck som man skall vara försiktig med, oavsett vad man menar…