Brev till herr Zaremba

De senaste dagarna har DN publicerat en alldeles utmärkt artikelserie av Maciej Zaremba: "Först kränkt vinner": Läsning rekommenderas här och här. Själv drog jag mig då till minnes några i denna blogg opublicerade äventyr från i våras och skrev förljande brev till artikelförfattaren:

"Med nöje och fasa i någon sorts emulsion har jag läst de två första delarna av artikelserien "Först kränkt vinner". Jag kan därvid inte låta bli att dela med mig av (några av) mina egna erfarenheter i ämnet. Jag är jurist, utbildad i Uppsala, men läste, för att få bättre poäng inför antagning till tingsmeriteringen, 40 p kriminologi vid Stockholms Universitet förra året. Den näst sista kursen var "Genus och brott", om vilken man kunde skriva en hel uppsats i sig. För att sammanfatta det hela kan jag bara nämna att min mor, som är från ett f d kommunistland, konstaterade att det gick till precis likadant på hennes universitet en gång i tiden, fast det då var marxism och kommunism och inte könsmaktsteoretisk feminism som var den ideologi som skulle inpräntas i studenterna. Den som till äventyrs hade en annan uppfattning hade "inte förstått". Nåväl. Kanske återkommer jag om denna kurs en annan gång.

Den sista kursen var en metodkurs, vars innehåll var behagligt befriat från politisering – dessutom var kursen faktiskt både lärorik och intressant, dess ganska torra innehåll till trots. Men … som avslutning på kursen skulle vi gruppvis skriva en uppsats. Att man i princip skriver alla examinationer på Kriminologi B i grupp är också ett intressant tema, men jag stannar vid att konstatera att man vid det här laget hade hittat någon eller några som man litade på vad gällde skrivandeprocessen. Varje grupp skulle sedan opponera på en annan grupps uppsats. Vi fick då den uppsats i vår hand som är skälet till detta lilla e-brev. Författare var två ganska unga studentskor, varav vi visste att den ena (som läser juridik parallellt!) lider av svår dyslexi. Inget fel med detta – det finns korrekturläsare och/eller rättstavningsprogram. Problemet var att uppsatsen i princip var helt obegriplig. Jag väljer nedan tre meningar som ungefär beskriver uppsatsens språkliga kvalitet.

"Nominalskalan kan vara saker, t ex egen företagare, denna innebär en kategorisering av att värdena och man kan skriva in dem i skalan utan att själva skalan förlorar något som hälst värde."

"Tabeller blir svåra att tolka då de innehåller för många värden, vilket är en utav betydelse att då använda dikotomiserade värden"

"Statistiska samband och dess analys är då de undersökta variablerna som skall instämma på sambanden och om detta är orsaken eller ett samband s k skensamband"

Och nej, jag har inte glömt att ta med några ord i citaten, jag har dubbelkollat detta.



Utöver denna språkbehandling, som i vissa avsnitt omöjliggjorde ens en rudimentär tolkning av vad de egentligen försökte säga, var uppsatsen behäftad med en hel del rent innehålls- och formmässiga fel. Vi bestämde därför att bara konstatera att språket inte var riktigt lyckat och säga som det var – språket gjorde att vi inte helt förstod det åsyftade innehållet. Därefter övergick vi på innehållet.

Som svar blev den dyslektiska studenten oerhört upprörd. Hon "förstod inte hur (vi) kunde klaga på språket" – hon hade minsann varit på universitetets handikappenhet och på juridiska fakulteten och fått uppsatsen korrekturläst. Om vi bortser från en smula elaka associationer kring temat "en blind leder en blind" så undrar jag hur detta kan vara möjligt. När jag som svar på studentens inlägg läste upp en av meningarna ovan förstod hon inte vad det var för fel. För att undvika ren pajkastning släppte vi frågan.


Följande saker är värda att notera. För det första betvivlar jag egentligen inte att hon verkligen varit på universitetets handikappenhet och på juridiska fakulteten för att få korrekturhjälp. Men varför talade ingen om för henne att det var bortom korrekturens hjälp? När inte tanken bakom ett språkligt försök går att skönjas kan ingen korrekturläsning i världen hjälpa. Månne var de, likt lärarna på Lärarhögskolan, rädda att kränka en handikappad elev?

För det andra – hur har dessa elever kunnat komma till slutet av B-kursen i ett samhällsvetenskapligt ämne när de uppenbart inte kan svenska? Jag har svårt att tro att detta var ett tillfälligt bottennapp, och av gruppens reaktioner under oppositionen att döma var det första gången som någon satte ner foten. Varför vågar ingen lärare påpeka att språket är under all kritik? Jag tror att det är en kombination av tre faktorer: a) Universiteten får medel per utbildad elev. Man släpper därför hellre igenom en eller annan för mycket än stämmer i bäcken. b) Språket har tappat i värde. Man anser helt enkelt inte att språklig förmåga är väsentlig. c) Det som artikelserien i DN handlar om – rädsla att "kränka" någon som dessutom redan från början viftat med handikappflaggan. Min personliga inställning är att a) universitetens uppgift skall vara att utbilda, och medel skall ges i relation till nivån hos godkända studenter och inte deras antal. b) Språket är en förutsättning för att kunna utöva samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen och c) att detta innebär att den som till äventyrs behärskar språket så dåligt att man, trots korrekturhjälp inte kan skriva begripliga texter inte skall ägna sig åt t ex samhällsvetenskap på universitetsnivå. Detta är inte kränkande särbehandling utan en självklarhet, på samma sätt som en blind inte kan bli jaktpilot, en epileptiker är olämplig som lokförare eller jag själv inte bör bli kränkt över att inte ha blivit fotbollsproffs (jag "lider av" ganska dåligt bollsinne). Märk väl att jag inte menar att dyslektiker inte skall kunna läsa på t ex juristlinjen – man måste inte absolut kunna stava rätt, men läsaren måste kunna förstå vad som menas med det som skrivs.


Hur reagerade då lärarna efter vår opposition? Jo, de skruvade på sig en stund, och påpekade mycket vänligt och nästan lite ursäktande för oss, opponentgruppen, att vi kanske gick lite hårt fram. Uppsatsen godkändes."

Jag har för övrigt fått ett mycket hövligt och trevligt svar av Maciej Zaremba. Återstår att se om någon del av mitt brev hamnar i tidningen också...

Andra bloggar om: DN, Maciej Zaremba, kränkning, universitet, utbildning, dyslexi