Året enligt Besökaren

Sådärja. Nu kan jag gnälla om RSS-flöden och atomer bäst jag vill – för nu packade datorn, själva burken alltså, ihop. Detta skrivs på nåder från sambons laptop.

Men dagens text handlar om helgdagar, eftersom det nu är påskafton. Själv har jag ju lämnat kyrkan och är inte ett endaste dugg intresserad av att fira Jesu återuppståndelse, även om jag inser att det är en metafor. Därför fundera jag på hur jag skulle gestalta min egen kalender med helgdagar om jag finge bestämma själv. Alltså Året enligt Besökaren:

Nyår. Nyår får vara kvar. Egentligen är det en konstig tidpunkt att byta år på. Jag har som den evige student jag är i många år räknat år från höstterminens början men man kan ju inte vara student hela livet och eftersom omvärlden nu byter år den 1e januari kan väl Besökaren göra likadant. I övrigt tycker jag att nyårsfiranden är trevliga – att se tillbaka på ett år som varit och med fyrverkerier och bubbelvin fira in ett nytt är trevligt. Men smällare som bara låter är fåniga.

Trettondagshelgen försvinner. Den är ju fånig till och med för de flesta kristna (om man inte är ortodox alltså). Bort.

Istället petar vi in en helgdag en månad senare, runt sjätte februari. Då är det som kallast på vintern och där bör det in en helgdag då man kan tända ljus och kura under filtar, eller allra helst åka ut i obygden och bada bastu. En Heliga Köldens Dag alltså. Det finns ju en kristen Kyndelsmässohelg som man kan fira om man är lagd åt det hållet, och den heter ju passande nu Candlemass på engelska.

Vårdagjämningen. Vi tar den röda dag som nu ligger vid 1a maj och bakåtlägger den hit fast med en helt ny betydelse (lugn, jag återkommer till både Valborg och röda fanor). När dagar och nätter är lika ljusa är oftast den värsta vintern över och denna jämnlånga dag och natt högtidlighålls därför.

Påsk. Påsken ryker i sin nuvarande form. För att fira ljuset och värmens återkomst och alltings återuppståndelse ligger den lite tidigt här i Norden och Jesus, ja honom hoppar jag över i alla fall.

Sista April/Vårfest. Här tas alla våryror ut! De lediga påskdagarna (2½!) flyttas till trakten runt sista april. Som gammal student har denna dag redan en varm plats i mitt hjärta men även ickestudenter borde sannerligen kunna glädjas åt att vårblommorna slutligen tittat fram. Här skall det vara brasor, körsång och glada fester men också allt det vi nu har kring påsk: Familjemiddag med god mat, blommigt pynt i gult och godis till barnen. En riktig långhelg så att man hinner med både vila och fest.

Kristi Himmelfärd. Stockholms Tolkiensällskap firar varje år denna dag med att iförda dräkter tåga genom staden och slutligen ha picknick vid ”Sommarens Portar” på Djurgården. Sommarens Portar är ett utmärkt namn på denna torsdag som skulle kunna läggas sista eller näst sista veckan i maj. Denna dag som markerar att sommaren rent teoretiskt sett kan börja fr o m nu (våren ÄR kort i Sverige) bör lämpligen firas med likasinnade oavsett vad det är frågan om. Kommunister drar fram de röda fanor som försvann när 1a maj blev flyttad och förvandlad till familjefest ovan, andra som vill ut och tåga under något annat baner kan göra detta. Sedan sitter man och picknickar i stadens parker. Eller på landet för den delen.

Pingst har vi faktiskt redan mer eller mindre avskaffat. Puh.

Nationaldagen är en märklig inrättning. Framför allt känns det som om den inrättades ungefär just när det verkligen kom ur modet med nationell stolthet. Men lugn, Besökaren vet hur man skall göra: Vi låter den 6e juni bli en dag att glädjas över att vi i detta land (ännu) hedrar de mänskliga fri- och rättigheterna; och att vi lever i en demokrati. Fram med de svenska fanorna, ner med en hundring i Amnestybössan för dem som inte har samma friheter. Bjud in alla invandrare att fira Sveriges positiva sidor med oss. Låt den blågula fanan bli en symbol för fri- och rättigheter!

Midsommar är en skojig tillställning eftersom det är en hednisk fest som de kristna varken lyckades utrota eller ens helt förkristna. Visst, man firar den helige Johannes Döpares dag, men ärligt talat, vem gör det på midsommar? Nej, midsommar har vi för att fira ljuset, den korta men vackra sommaren som då just har börjat på allvar. Senaste midsommar var min kanske bästa någonsin, med en grupp vänner vid en liten sjö i skogen. Bad och glädje, god mat, dryck, sällskap och humör! Sådan man önskar midsommar till hela Norden! Midsommar blir följaktligen kvar utan ändringar.

Under sommaren tar de flesta ju semester ett tag så vi lugnar oss med helgdagar fram till:

Höstdagjämningen, som inte är lika mycket att fira som den på våren, men ändå, man kan slå ihop den med någon sorts skördefest: Alla lagar kopiösa mängder mat med varandra och äter tillsammans från buffé på kvällen. Nybryggt öl också, någon?

Allhelgonadagen/Halloween får vara kvar. Jag firar inga helgon men att hedra de döda är en trevlig tradition. Att en dag per år hedra alla de förfäder som faktiskt är en förutsättning för vår existens är också en tanke jag gillar. Att tända små ljus och eldar utomhus är också ett bra sätt att jaga bort höstolusten. Och den som vill kan berätta spökhistorier om natten sedan, fast jag klarar mig utan Helloweenkommers.

Lucia/Jul slås slutligen ihop till Midvinter, dagarna kring midvintersolståndet. En dag (annandagen) får vi offra för skördefesten ett kvarts år tidigare, men det blir nog tid till firande ändå. Mitt förslag är att man midvinterdagens morgon, tidigt, tidigt går upp och samlas hela familjen kring ett ensamt litet ljus. Så sjunger man – tja, har man folk till ett helt Luciatåg, så varför inte; dricker något varmt och äter ett saffransbröd. Så börjar dagen som sedan fortsätter ungefär som julafton. Julbord (eller vad man nu vill kalla det) på eftermiddagen, presenter till barnen på kvällen. Och nästa dag är man också ledig. Frid och ro.
(Naturligtvis hoppas jag – förmodligen fåfängt) att man skall slippa håhåande tomtar i rött (tomtar är små och gråa!)…

…och sedan blir det nyår igen.

Andra bloggar om:
helgdagar,
kyrkan,