Tjugofem

I gårdagens inlägg flaggades det lite för ett blogginlägg om ungdomen. Här kommer det!

Är det inte märkligt att alla, oavsett ålder, strävar mot att vara ungefär 25? Trettonåringar klär sig som om de vore 25 och försöker patetiskt nog uppträda så också, men än värre blir det när 60-åringar också gör det.

På ett plan är det helt begripligt, eftersom människan fysiskt sett når sin höjdpunkt i den åldern – vi är vigast och snabbast och starkast då, men detta är egenskaper som i princip förlorat sin betydelse i dagens samhälle så det måste bero på något annat. Vi uppfattar människor mellan 20 och 30 som snyggast, vilket i och för sig också har en logisk biologisk förklaring (högst fertilitet) men bara förmågan att para sig och fortplanta sig borde vara underordnad annat i en modern civilisation.

Våra kunskaper och insikter är ju knappast som störst när vi är 25 utan snarare långt senare, någonstans strax innan minnet och sinnet grumlas av den senare delen av ålderdomen. Livsvisdom har i alla tider hållits högt men ses nu som en bieffekt av att man blir "gammal och ful".

Min personliga teori är att det utöver den allmänna ytligheten kan finnas en anledning till varför 25-åringen är norm – i dagens samhälle krävs en ständig anpassning till allt mer accelererande förändringar, särskilt på det tekniska planet. Jag antar att vi är som mest lämpade att anpassa oss till ny teknik och till att ta in nya kunskaper innan rutinen lägger en viss stelhet över inlärningsprocesserna.

En konsekvens av ungdomsdyrkan är att en fiktiv yngling blir till norm för det mesta. När radio och TV skall göras om för att ”passa det moderna samhället” skall alla kanaler anpassas efter vad ”ungdomar efterfrågar”. Och ungdomar vill tydligen att allt skall gå snabbt – och där var kopplingen till det förra inlägget (som liten parentes kan man tillägga att jag ville lägga hela det här inlägget som en fotnot till förra – men då hade ingen läst det – för det hade inte varit kort nog och följaktligen tagit för lång tid att läsa!).

Med risk för att låta som en grånad gubbe som är bitter över sin svunna ungdom (jag är faktiskt bara 33!) så skulle jag önska att man vände utvecklingen och insåg att den som har levt länge har mer insikt än den som levt kort (och med alla de åsikter jag mer eller mindre självsäkert kräks ur mig nu – hur illa skall det inte bli som pensionär?). Kanske kunde idealbilden åter bli den gamle vise. Men hur skall det gå när de unga måste undervisa de gamla eftersom tekniken springer snabbare än människorna? Ni, ser jag är redan så gammal att mina resonemang blivit förvirrade och motsägelsefulla. Så var det inte när jag var 25.