Jag blir så trött

Nu är det någon som känner sig kränkt igen för att några studenter sjungit "snopp". Texten är förvisso löjlig och inte särskilt kul men att springa och gråta i pressen och vara "kränkt" gör bara att man inte kan ta jämställdhetsombuden på allvar. Just på Uppsala Universitet är det osedvanligt lågt i tak - medan jag ännu fick Ergo (kårtidningen) var det i princip någon i varje nummer som ondgjorde sig över någon fruktansvärd "kränkning" i form av någon sång, någon affisch, att det var skandalöst att upprätthålla seden att bordsplacera varannan man och kvinna på gasquer (för att det var kränkande mot homosexuella - vari bestod nu den kränkningen, tror folk att man hånglar vid middagen och de homosexuella blir utan eller?) och så vidare.

Det är jättebra med jämställdhetsarbete, men det vore trevligt om man sysslade med något mer konstruktivt än moralpaniska övningar. Dessutom urvattnar man begreppet kränkning.

En parallell: Härom dagen läste jag i någon av gratistidningarna (Metro?) om en kvinna som utsatts för en väskryckning. - Det känns nästan som att ha blivit våldtagen, sa hon. Det var ju skönt att hon la till ett blygsamt "nästan" där... Och så har vi Ellinor. Hon är, såvitt jag kan utläsa av artikeln, inte kränkt, hon är bara lurad. Allvarligt talat, det är en skymf mot de som blir verkligt kränkta, systematiskt mobbade, våldtagna, torterade etc att jämföra sig med dem vid en mindre förseelse. Man får bli upprörd för att man utsätts för brott, man kan tycka att en sång är infantil o s v utan att överdriva så förbannat.

Andra bloggar om: kränkning, överord, jämställdhet, brottsoffer, SLU, moralpanik