Brev till herr Zaremba

De senaste dagarna har DN publicerat en alldeles utmärkt artikelserie av Maciej Zaremba: "Först kränkt vinner": Läsning rekommenderas här och här. Själv drog jag mig då till minnes några i denna blogg opublicerade äventyr från i våras och skrev förljande brev till artikelförfattaren:

"Med nöje och fasa i någon sorts emulsion har jag läst de två första delarna av artikelserien "Först kränkt vinner". Jag kan därvid inte låta bli att dela med mig av (några av) mina egna erfarenheter i ämnet. Jag är jurist, utbildad i Uppsala, men läste, för att få bättre poäng inför antagning till tingsmeriteringen, 40 p kriminologi vid Stockholms Universitet förra året. Den näst sista kursen var "Genus och brott", om vilken man kunde skriva en hel uppsats i sig. För att sammanfatta det hela kan jag bara nämna att min mor, som är från ett f d kommunistland, konstaterade att det gick till precis likadant på hennes universitet en gång i tiden, fast det då var marxism och kommunism och inte könsmaktsteoretisk feminism som var den ideologi som skulle inpräntas i studenterna. Den som till äventyrs hade en annan uppfattning hade "inte förstått". Nåväl. Kanske återkommer jag om denna kurs en annan gång.

Den sista kursen var en metodkurs, vars innehåll var behagligt befriat från politisering – dessutom var kursen faktiskt både lärorik och intressant, dess ganska torra innehåll till trots. Men … som avslutning på kursen skulle vi gruppvis skriva en uppsats. Att man i princip skriver alla examinationer på Kriminologi B i grupp är också ett intressant tema, men jag stannar vid att konstatera att man vid det här laget hade hittat någon eller några som man litade på vad gällde skrivandeprocessen. Varje grupp skulle sedan opponera på en annan grupps uppsats. Vi fick då den uppsats i vår hand som är skälet till detta lilla e-brev. Författare var två ganska unga studentskor, varav vi visste att den ena (som läser juridik parallellt!) lider av svår dyslexi. Inget fel med detta – det finns korrekturläsare och/eller rättstavningsprogram. Problemet var att uppsatsen i princip var helt obegriplig. Jag väljer nedan tre meningar som ungefär beskriver uppsatsens språkliga kvalitet.

"Nominalskalan kan vara saker, t ex egen företagare, denna innebär en kategorisering av att värdena och man kan skriva in dem i skalan utan att själva skalan förlorar något som hälst värde."

"Tabeller blir svåra att tolka då de innehåller för många värden, vilket är en utav betydelse att då använda dikotomiserade värden"

"Statistiska samband och dess analys är då de undersökta variablerna som skall instämma på sambanden och om detta är orsaken eller ett samband s k skensamband"

Och nej, jag har inte glömt att ta med några ord i citaten, jag har dubbelkollat detta.



Utöver denna språkbehandling, som i vissa avsnitt omöjliggjorde ens en rudimentär tolkning av vad de egentligen försökte säga, var uppsatsen behäftad med en hel del rent innehålls- och formmässiga fel. Vi bestämde därför att bara konstatera att språket inte var riktigt lyckat och säga som det var – språket gjorde att vi inte helt förstod det åsyftade innehållet. Därefter övergick vi på innehållet.

Som svar blev den dyslektiska studenten oerhört upprörd. Hon "förstod inte hur (vi) kunde klaga på språket" – hon hade minsann varit på universitetets handikappenhet och på juridiska fakulteten och fått uppsatsen korrekturläst. Om vi bortser från en smula elaka associationer kring temat "en blind leder en blind" så undrar jag hur detta kan vara möjligt. När jag som svar på studentens inlägg läste upp en av meningarna ovan förstod hon inte vad det var för fel. För att undvika ren pajkastning släppte vi frågan.


Följande saker är värda att notera. För det första betvivlar jag egentligen inte att hon verkligen varit på universitetets handikappenhet och på juridiska fakulteten för att få korrekturhjälp. Men varför talade ingen om för henne att det var bortom korrekturens hjälp? När inte tanken bakom ett språkligt försök går att skönjas kan ingen korrekturläsning i världen hjälpa. Månne var de, likt lärarna på Lärarhögskolan, rädda att kränka en handikappad elev?

För det andra – hur har dessa elever kunnat komma till slutet av B-kursen i ett samhällsvetenskapligt ämne när de uppenbart inte kan svenska? Jag har svårt att tro att detta var ett tillfälligt bottennapp, och av gruppens reaktioner under oppositionen att döma var det första gången som någon satte ner foten. Varför vågar ingen lärare påpeka att språket är under all kritik? Jag tror att det är en kombination av tre faktorer: a) Universiteten får medel per utbildad elev. Man släpper därför hellre igenom en eller annan för mycket än stämmer i bäcken. b) Språket har tappat i värde. Man anser helt enkelt inte att språklig förmåga är väsentlig. c) Det som artikelserien i DN handlar om – rädsla att "kränka" någon som dessutom redan från början viftat med handikappflaggan. Min personliga inställning är att a) universitetens uppgift skall vara att utbilda, och medel skall ges i relation till nivån hos godkända studenter och inte deras antal. b) Språket är en förutsättning för att kunna utöva samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen och c) att detta innebär att den som till äventyrs behärskar språket så dåligt att man, trots korrekturhjälp inte kan skriva begripliga texter inte skall ägna sig åt t ex samhällsvetenskap på universitetsnivå. Detta är inte kränkande särbehandling utan en självklarhet, på samma sätt som en blind inte kan bli jaktpilot, en epileptiker är olämplig som lokförare eller jag själv inte bör bli kränkt över att inte ha blivit fotbollsproffs (jag "lider av" ganska dåligt bollsinne). Märk väl att jag inte menar att dyslektiker inte skall kunna läsa på t ex juristlinjen – man måste inte absolut kunna stava rätt, men läsaren måste kunna förstå vad som menas med det som skrivs.


Hur reagerade då lärarna efter vår opposition? Jo, de skruvade på sig en stund, och påpekade mycket vänligt och nästan lite ursäktande för oss, opponentgruppen, att vi kanske gick lite hårt fram. Uppsatsen godkändes."

Jag har för övrigt fått ett mycket hövligt och trevligt svar av Maciej Zaremba. Återstår att se om någon del av mitt brev hamnar i tidningen också...

Andra bloggar om: DN, Maciej Zaremba, kränkning, universitet, utbildning, dyslexi

Djävla Ni!

Greve Stenbock är död. Ett sant original har lämnat världen. Jag är oerhört förtjust i människor som ger blanka fan i konventioner och politisk korrekthet, oavsett om jag håller med dem eller inte och greven var sannerligen ett exempel. Han var fullständigt stockkonservativ i många frågor (som jämlikhet eller klassfrågor) och hade inte mycket gemensamt med mina liberala åsikter men han var också framsynt miljö- och djurvän även om det tog ganska underliga uttryck emellanåt: Han hade 32 katter på sitt slott Herrborum (han var tvungen att räkna dem och söka någon sorts tillstånd vilket han kommenterade med "jag har en myrstack också, måste jag räkna myrorna med?")

Min favoritanekdot om greve Stenbock är dock när han ringde och beställde smörgåstårtor eller vad det var från ett lokalt café. Personen som tog emot samtalet frågade: "När vill du ha dem levererade?" varpå greven lär ha fräst: "Jag är inte Du med Er, djävla Ni!" och smällt på luren. Vilket på något vis var oerhört charmigt. Vila i frid, herr Greve!

Andra bloggar om: Greve Stenbock, anekdoter, anakronism, konservativism

SM i att vara kränkt.

Här har vi en kränkt stackare till. Det är bara att konstatera att vi har fått en ny folksport - att bli kränkt. Härmed utlyses SM i kränkthet: Vinnare blir den som från och med nu och till nationaldagen 6 juni lyckas bli kränkt över den fånigaste händelsen. Endast sådana som offentligen är kränkta i pressen räknas. Så skicka in era bästa kränkningar!
Andra bloggar om: idioter, kränkning, SM, Sverige

Äntligen - men vad skall vi med folkpartiet till?

Så avgick ”Leijonkungen”, inte en dag för tidigt om man frågar mig. Jag har aldrig gillat hans skenheliga pingstuppsyn. Frågan är dock vem som skall ta över – Jan Björklund säger de flesta, men han känns som en gammaldags furir med hävdelsebehov. Ordning och reda, rättning i ledet, stå rakt! Inte särskilt socialliberalt, och det var väl det folkpartiet skulle stå för, eller? Faktum är att jag, utgående från vad han sagt i media, snarare skulle placera Björklund i KD eller möjligen i ”Gamla moderaterna”.
Cecilia Vadhonnuheter verkar vara mer åt det socialliberala hållet, men hon verkar också ganska profillös och inte en person som engagerar folk. Erik Ullenhag verkar vara en velpelle – minns hans plköltsliga angrepp på Centern som sedan drogs tillbaka och inte heller särskilt spännande. Min favorit är Nyamko Sabuni. Det vore coolt med en kvinnlig, svart och liberal partiledare. Dessutom gillar jag hennes sätt att ta positioner (”jag vägrar kalla mig feminist”).

Men slutfrågan blir kanske ändå – vad skall vi med folkpartiet till? Fp har under de senaste åren mer och mer blivit en hopsmältning av de andra borgerliga partierna – särskilt sedan Centern ryckt upp sig och tagit upp den liberala tråden. Alltså, upplös fp! Centern tar hand om de socialliberala under ledning av Fredrik Malm, Björklund går till KD med furirgänget och övriga sladdar in hos Moderaterna förutom någon halvrasistisk missnöjesröstare som bara röstat på fp på grund av deras tuffare ton i integrationsdebatten, dessa kravlar tillbaka till sossarna eller fortsätter det fria fallet ner till SD.

Andra bloggar om: folkpartiet, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Nyamko Sabuni, liberal, politik

Påskkyckling

Och Besökaren blandade sig en påskdrink och hans Älskade sa: Jag vill också ha en, men inte en sådan och kylskåpets drycker förekom alls inte i sådan myckenhet som barskåpets och Besökaren lade pannan i djupa veck och upfann en ny drink och se den var god och den kallades Påskkyckling:

2 cl vodka
2 cl Cointreau
en skvätt nypressad citron
persikojuice i behaglig mängd

hälles med is i en shaker och omskakas. Silas ned i ett glas och njutes gul och fin.

Skål och Glad Påsk.

Året enligt Besökaren

Sådärja. Nu kan jag gnälla om RSS-flöden och atomer bäst jag vill – för nu packade datorn, själva burken alltså, ihop. Detta skrivs på nåder från sambons laptop.

Men dagens text handlar om helgdagar, eftersom det nu är påskafton. Själv har jag ju lämnat kyrkan och är inte ett endaste dugg intresserad av att fira Jesu återuppståndelse, även om jag inser att det är en metafor. Därför fundera jag på hur jag skulle gestalta min egen kalender med helgdagar om jag finge bestämma själv. Alltså Året enligt Besökaren:

Nyår. Nyår får vara kvar. Egentligen är det en konstig tidpunkt att byta år på. Jag har som den evige student jag är i många år räknat år från höstterminens början men man kan ju inte vara student hela livet och eftersom omvärlden nu byter år den 1e januari kan väl Besökaren göra likadant. I övrigt tycker jag att nyårsfiranden är trevliga – att se tillbaka på ett år som varit och med fyrverkerier och bubbelvin fira in ett nytt är trevligt. Men smällare som bara låter är fåniga.

Trettondagshelgen försvinner. Den är ju fånig till och med för de flesta kristna (om man inte är ortodox alltså). Bort.

Istället petar vi in en helgdag en månad senare, runt sjätte februari. Då är det som kallast på vintern och där bör det in en helgdag då man kan tända ljus och kura under filtar, eller allra helst åka ut i obygden och bada bastu. En Heliga Köldens Dag alltså. Det finns ju en kristen Kyndelsmässohelg som man kan fira om man är lagd åt det hållet, och den heter ju passande nu Candlemass på engelska.

Vårdagjämningen. Vi tar den röda dag som nu ligger vid 1a maj och bakåtlägger den hit fast med en helt ny betydelse (lugn, jag återkommer till både Valborg och röda fanor). När dagar och nätter är lika ljusa är oftast den värsta vintern över och denna jämnlånga dag och natt högtidlighålls därför.

Påsk. Påsken ryker i sin nuvarande form. För att fira ljuset och värmens återkomst och alltings återuppståndelse ligger den lite tidigt här i Norden och Jesus, ja honom hoppar jag över i alla fall.

Sista April/Vårfest. Här tas alla våryror ut! De lediga påskdagarna (2½!) flyttas till trakten runt sista april. Som gammal student har denna dag redan en varm plats i mitt hjärta men även ickestudenter borde sannerligen kunna glädjas åt att vårblommorna slutligen tittat fram. Här skall det vara brasor, körsång och glada fester men också allt det vi nu har kring påsk: Familjemiddag med god mat, blommigt pynt i gult och godis till barnen. En riktig långhelg så att man hinner med både vila och fest.

Kristi Himmelfärd. Stockholms Tolkiensällskap firar varje år denna dag med att iförda dräkter tåga genom staden och slutligen ha picknick vid ”Sommarens Portar” på Djurgården. Sommarens Portar är ett utmärkt namn på denna torsdag som skulle kunna läggas sista eller näst sista veckan i maj. Denna dag som markerar att sommaren rent teoretiskt sett kan börja fr o m nu (våren ÄR kort i Sverige) bör lämpligen firas med likasinnade oavsett vad det är frågan om. Kommunister drar fram de röda fanor som försvann när 1a maj blev flyttad och förvandlad till familjefest ovan, andra som vill ut och tåga under något annat baner kan göra detta. Sedan sitter man och picknickar i stadens parker. Eller på landet för den delen.

Pingst har vi faktiskt redan mer eller mindre avskaffat. Puh.

Nationaldagen är en märklig inrättning. Framför allt känns det som om den inrättades ungefär just när det verkligen kom ur modet med nationell stolthet. Men lugn, Besökaren vet hur man skall göra: Vi låter den 6e juni bli en dag att glädjas över att vi i detta land (ännu) hedrar de mänskliga fri- och rättigheterna; och att vi lever i en demokrati. Fram med de svenska fanorna, ner med en hundring i Amnestybössan för dem som inte har samma friheter. Bjud in alla invandrare att fira Sveriges positiva sidor med oss. Låt den blågula fanan bli en symbol för fri- och rättigheter!

Midsommar är en skojig tillställning eftersom det är en hednisk fest som de kristna varken lyckades utrota eller ens helt förkristna. Visst, man firar den helige Johannes Döpares dag, men ärligt talat, vem gör det på midsommar? Nej, midsommar har vi för att fira ljuset, den korta men vackra sommaren som då just har börjat på allvar. Senaste midsommar var min kanske bästa någonsin, med en grupp vänner vid en liten sjö i skogen. Bad och glädje, god mat, dryck, sällskap och humör! Sådan man önskar midsommar till hela Norden! Midsommar blir följaktligen kvar utan ändringar.

Under sommaren tar de flesta ju semester ett tag så vi lugnar oss med helgdagar fram till:

Höstdagjämningen, som inte är lika mycket att fira som den på våren, men ändå, man kan slå ihop den med någon sorts skördefest: Alla lagar kopiösa mängder mat med varandra och äter tillsammans från buffé på kvällen. Nybryggt öl också, någon?

Allhelgonadagen/Halloween får vara kvar. Jag firar inga helgon men att hedra de döda är en trevlig tradition. Att en dag per år hedra alla de förfäder som faktiskt är en förutsättning för vår existens är också en tanke jag gillar. Att tända små ljus och eldar utomhus är också ett bra sätt att jaga bort höstolusten. Och den som vill kan berätta spökhistorier om natten sedan, fast jag klarar mig utan Helloweenkommers.

Lucia/Jul slås slutligen ihop till Midvinter, dagarna kring midvintersolståndet. En dag (annandagen) får vi offra för skördefesten ett kvarts år tidigare, men det blir nog tid till firande ändå. Mitt förslag är att man midvinterdagens morgon, tidigt, tidigt går upp och samlas hela familjen kring ett ensamt litet ljus. Så sjunger man – tja, har man folk till ett helt Luciatåg, så varför inte; dricker något varmt och äter ett saffransbröd. Så börjar dagen som sedan fortsätter ungefär som julafton. Julbord (eller vad man nu vill kalla det) på eftermiddagen, presenter till barnen på kvällen. Och nästa dag är man också ledig. Frid och ro.
(Naturligtvis hoppas jag – förmodligen fåfängt) att man skall slippa håhåande tomtar i rött (tomtar är små och gråa!)…

…och sedan blir det nyår igen.

Andra bloggar om:
helgdagar,
kyrkan,

Proportioner?

Några fulla gymnasieungdomar har gått på bordell i Tyskland. Det är ganska patetiskt, och ännu mer patetiskt att de skryter över det. Men det som är mest patetiskt är antingen Aftonbladets bild med dussiga huvuden i en buss (vad tillför den?) eller kommentaren:
- Man kan bli relegerad om man misshandlar någon. Det här är ju mycket värre. Det är faktiskt olagligt i Sverige.

Ja, i Sverige, men inte i Tyskland. Däremot är det olagligt i båda länderna - och med betydligt strängare straff - att misshandla folk. På vilket vis skulle detta vara värre? Hur vore det med sinne för proportioner?

Atomer och fastighetsskatt

Till att börja med: Det är, har jag märkt, inte RSS-flödet som är trasigt utan Atomflödet. Att det fanns två olika system har jag lärt mig sedan senast, men inte vad jag gör åt det (ingenting antar jag).

Vidare: Borde jag skriva något om fastighetsskatten? Nja, men om debatten kring den. Saken är den att de flesta experttyckare i form av oppositionspolitiker och ekonomer missar en poäng: Skatten avskaffas inte av fördelningspolitiska eller nationalekonomiska skäl utan för att folk tycker att den, rent principiellt, är åt helvete. Staten har tagit ut stora summor för något man redan köpt för beskattade pengar. Nu ändras detta så att skatten bara tas ut om man gör en ekonomisk vinst på det hela. Det är ju bara sunt förnuft. Samma sak med förmögenhetsskatten: Pengarna har ju redan beskattats med kommunalskatt, statlig skatt och kanske också värnskatt.

Något som är spännande är att höra den obligatoriska socialdemokratiska kritiken nu. Frågan är hur det kommer att låta när det är dags för val. Vågar Mona och gänget lova att återinföra fastighetsskatten om de får tillbaka regeringsmakten? De kommer knappast att vinna ett dugg på det, samtidigt som de kommer att ha fullt sjå att förklara varför de inte gör det efter den kritik som kommer nu...

Och dagens soundtrack till mitt liv: Sällskapet (hela skivan Sällskapet i allmänhet och spåret Rum 212 i synnerhet...)

Andra bloggar om: fastighetsskatt, skatt, sällskapet, atomflöde

Ut ur idet

Precis som förra vintern kröp Besökaren nu in i idet över den kalla årstiden och tystnade. Detta berodde på ett flertal faktorer: Inga spännande ämnen att blogga om, vanlig lättja men också frustration äver att RSS-flödet plötsligen la av och andra saker med Blogger som irriterar. Nu står jag inför valet att helt lägga ner bloggen eller att återstarta den och i så fall leta efter en annan bas att använda. Några förslag? Jag har ingen lust alls att hänge mig åt teknikaliteter, jag kan inte mer om datorer, webteknik eller liknande än absolut basal HTML - och jag har inte ork att lära mig mer heller för närvarande.

Men om det skall kännas meningsfullt att blogga måste jag ha en dialog med eventuella läsare, vilket förresten förutsätter läsare (vilket i sin tur förutsätter ett RSS-flöde, hör ni det, jävla Blogger?). Alltså, pip gärna till om att ni överhuvudtaget upptäckt att jag skriver igen.

Jag har för övrigt just nu det (tvivelaktiga?) nöjet att läsa en kurs med genusperspektiv. Jag tänker skriva om den vad det lider, men jag vill vänta med det tills kursen är klar om några veckor, huvudsakligen för att bilden skall bli rättvis och inte bara byggd på min förförståelse men tyvärr också eftersom jag är rädd att alltför öppen kritik kan få negativa effekter för lärarnas bedömning av mig. Så förtroendeingivande har början varit...

Nå, men på återhörande. Jag har som målsättning att uppdatera minst tre gånger i veckan tills jag beslutar mig för om Besökaren skall fortleva eller dra sig tillbaka.

Andra bloggar om: blogger, läsare, genusperspektiv, universitet, rss-flöde

Fula ord

Fula ord

En galen centerpartist har föreslagit att man förbjuder fula ord. Mycket begåvat, särskilt med hänsyn till ord som ”yttrandefrihet”. Dessutom är det kanske svårt att objektivt reda ut vilka ord som är fula. Jag har några som kanske avviker lite från dem som ursprungligen avsågs:

Det finns ett antal ord som min hjärna har rödmarkerat. Denna rödmarkering varnar, beroende på vilket ord som avses och hur det används, i olika grad mig som läsare att texten här har ett eller annat budskap eller en eller annan författare som jag riskerar att reta mig över. Här följer en uppräkning över några av dessa:

Kränkning
Först ut är modeordet ”kränkning”. En kränkning är något egentligen allvarligt, varför man borde vara rädd om ordet och bara använda det vid passande grova fall. Tyvärr är var och varannan människa kränkt idag, om man skall tro tidningarna. Man utsätts för kränkande reklam, det är kränkande att man inte förstår bruksanvisningen, invandrare kränks av att folk talar svenska och svenskar av att invandrare inte vill fira jul. Jag har sagt det förr (Ellinor!) och ni fattar.

Maktstruktur
Egentligen var jag nära att ge mig på ordet struktur i allmänhet, men det används faktiskt rätt ofta utan att det är något fuffens med det, men om någon lägger till stavelsen ”makt-” innan beror det sannolikt på att ordet omkonstruerats för politiska syften. Maktstrukturer finns det säkerligen överallt, men nämns av någon anledning i allmänhet endast där det inte går att peka ut vad man egentligen avser. Helst skall maktstrukturer vara både dolda och manliga, då sådana är de värsta. Maktstrukturer av detta suspekta slag upprätthålls medelst ”härskartekniker” vilket på ren svenska innebär att allt en man i en maktposition kan tänkas göra kan vändas mot honom – han gör det nämligen för att förtrycka kvinnor. Skulle en kvinna begå exakt samma handling har hon härmat det patriarkala förtryckets metoder och är egentligen en man i förklädnad. På samma sätt har kvinnor som begår våldshandlingar anammat de manliga metoderna för att bibehålla maktstrukturer. Så långt den politiskt korrekta doktrinen. Personligen har jag fått för mig att det finns skitstövlar av alla kön lite varstans, även högt upp i hierarkier (för att de inte är rädda at trampa på folk?) men att deras beteende beror på deras egenskaper som individer och inte som representanter för ett kön.

Synliggöra/Medvetandegöra
Detta är en terminologi som ofta används i den akademiska världen men som ofta sipprar ut i media likt kreosot från en gammal tunna. Jag har märkt att orden i så måtto är logiska att det som skall ”synliggöras” eller ”medvetandegöras”, exempelvis det konsekventa manliga förtrycket av kvinnor, jfr ”maktstrukturer” ofta är något som man inte ser vid ett första nyktert påseende. Tyvärr ser jag det inte heller vid ett andra nyktert påseende utan måste ta fram de politiskt korrekt färgade glasögonen och tolka begreppet utefter författarens teoretiska utgångspunkt, t ex radikalfeminismen, för att överhuvudtaget se vad man fiskar efter. Kort sagt, den som vill synliggöra något vill inte sällan lära folk vad som är rätt, utan att låta dem ta ställning själva.

Rättvisa
Vad nu? Rättvisa är väl ett fint ord? Varför ringer det varningsklockor? Jo, därför att det missbrukas i politiska syften. Vänstern har för länge sedan lagt rabarber på ordet ”solidaritet” som beskrivning av sin politik. Det har jag egentligen inget emot – vänstern har förhoppningsvis en världsbild där solidariteten hålls högre än många andra ideal. Men numera hör man allt oftare vänsterpolitiker som talar om att de minsann strävar efter en rättvis politik, att borgarnas politik är orättvis etc. Nu är rättvisa inte ett politiskt begrepp. Det jag tycker är rättvist är inte nödvändigtvis det som Du, käre läsare, tycker är rättvist. Jag tror faktiskt inte att någon politiker i Sverige tycker att han eller hon står för en orättvis politik. Den ene anser det rättvist att alla får lika mycket, oberoende av arbetsinsats, ansvar eller utbildning, den andre anser det inte. Båda utgår från att de arbetar för en rättvis fördelning av ekonomiska medel. Därför, argumentera gärna mot vad Du tycker är orimligt i Dina politiska motståndares program, men avhåll Dig från att använda ord som ”rättvis”, ”god” eller ”riktig”.

-chock
Jag var tvungen att slå upp ordet ”chock”. Det kan betyda: anfall med blanka vapen; fysikalisk chockvåg; medicinskt tillstånd, varvid blodcirkulationen rubbas samt slutligen; tillstånd efter psykiskt trauma med inslag av förvirring, apati och överkänslighet. Månne är det det allra sista ordet som stimulerat kvällstidningarna till ord som ”bröstchock” eller ”nakenchock”. För mig betyder dock efterledet ”-chock”. Släng tidningen så långt Du kan och gå och läs en god bok istället!

Marknaden
Slutligen, för att inte förklaras varande stinkkonservativ gammal höger, måste jag ge ordet ”Marknaden” en släng också. Marknaden är summan av den samlade konsumtionen och därmed tydligen ett mått på saker och tings existensberättigande. Gillar inte ”Marknaden” det ena eller andra politiska beslutet är det kört. Miljökrav? Nej, men hur skall marknaden reagera? Men också: Marknaden vill ha massproducerad fördumnings-tv, och lättuggad listmusik med reklam mellan så därför måste det vara bäst. Men – det finns fler värden i livet än ekonomiska, och kanske borde samhället åter människoanpassas istället för marknadsanpassas? Ty människor har nu den egenskapen att de är olika och var och en kan inte passas in under majoritetens tunga ok. Och när marknaden skiter i naturen (bokstavligt!) så skiter naturen förr eller senare tillbaka!

Andra bloggar om: ord, fula ord, språk, ingrid olsson, marknaden, maktstrukturer, rättvisa, chock, kränkning

Bilismens tillbedjare

Jag har alltid röstat borgerligt, om än med tvekan emellanåt, i samtliga val och hittills aldrig ångrat det. Men vad gäller landstingsvalet i Stockholm i år velade jag lite - faktum är att vattenmelonerna i mp (gröna utanpå, röda inuti) var nära att få en röst och banne mig om jag inte önskar att jag hade gjort så. Jag skäms över borgarnas sätt att hantera kollektivtrafiken, eller egentligen trafikfrågan i stort. Att bygga vägar runt om innerstaden är numera ett måste, men det bör hålolas på en så luiten jivå som möjligt för att inte effekten skall bli att ännu fler väljer bilar - vilket återigen kommer att göra att vägnätet är underdimensionerat.

Men att skapa incitament för att åka kollektivt verkar borgarna vara rädda för: Först tog man bort de utmärkta s k trängselbussarna, som möjliggjorde ett smidigt pendlande från kranskommunerna. Nu vill man återhöja SL-taxorna å det kraftigaste för dem som inte har månadskort och åker längre sträckor. Just dessa är det som man borde försöka vinna över till att åka kollektivt istället för att sitta och korka igen vägarna i egen bil. Om jag bor i, låt oss säga Vallentuna, och arbetar inne i Stockholm kanske jag av rena bekvämlighetsskäl väljer att åka bil. Med trängselbussarna kom jag snabbt in till Humlegården, centralt och fint för 20 kronor de dagar jag valde att låta bilen stå. Nu måste jag åka tåg som stannar på färre ställen i Vallentuna men fler på vägen (det tar längre tid!) samt byta vid Östra Station), vilket kommer att kosta uppemot 80 kronor med den nya taxan. Det är ju självklart att folk då väljer bilen.

Grundinställningen borde vara att bygga ut kollektivtrafiken så att folk bara väljer bil när det inte går på annat sätt. Därigenom får vi en bättre miljö, både lokalt och globalt. Dessutom minskar trafikproblem och trängsel. Med borgarnas politik i landstinget trycks folk ut i sina bilar vilket korkar igen trafiken - och så börjar ropen på fler (dyra!) vägbyggen och det kanske var dit bilismens tillbedjare ville komma.

Andra bloggar om: SL, kollektivtrafik, bilism, taxor, vägar, landstingspolitik, miljö

Dålig förlorare

Melitta Ulvskog har återigen tagit bort filtret för dumheter. Nu tycker hon att man skall återgå till att ha treåriga mandaperioder. Glömsk av att sossarna själva var med och införde fyrårsregeln, och utan att - visar det sig - ha stöd hos partikamraterna uttalar sig Ulvskog om att det vore bättre för demokratin. Hon kunde ha tillagt "... om inte borgarna hinne genomföra något", för det är väl där skon klämmer, Marita? Ginge det efter fru Ulvskogs egen vilja så vore mandatperioden lämpligen fem år om sossarna vinner och bara två om borgarna gör det. Det vore väl allra mest demokratiskt?

Andra bloggar om: Marita Ulvskog, mandatperiod, dålig förlorare

Den farliga maten

Igår var det farligt att äta kanel. Det ger leverskador. Jag firade med risgrynsgröt till lunch, med en extra tesked kanel över. För säkerhets skull chockade jag levern med en folköl på kvällen också. Idag är det salt som är farligt. Man kanske skulle köpa en påse lakrits i eftermiddag?
Troligen är all överkonsumtion av valfritt ämne hälsoskadlig. Det behöver man inte vara läkare ellre dietist för att räkna ut. Sedan är det bara en tidsfråga innan någon forskare lagt ner månader på att studera människor, möss eller dyngbaggar som tvångsmatats med något och konstaterar att det inte är bra och vips, så har pressen något att skriva om. För egentligen handlar det väl om att allt som skräms är angeläget att skriva om - och är det inga terrorister, hagamän eller fågelinfluensor som är ute och rör på sig - ja då får vi skrämmas med kanel istället.

Själv försöker jag äta lite (eller, understundom ganska mycket, det medges) av det mesta - det blir nog bra. Förresten är det inte gott med för mycket salt i alla fall.

Andra bloggar om: kåseri, salt, kanel, hälsa, skrämselpropaganda, pressen

Jag blir så trött

Nu är det någon som känner sig kränkt igen för att några studenter sjungit "snopp". Texten är förvisso löjlig och inte särskilt kul men att springa och gråta i pressen och vara "kränkt" gör bara att man inte kan ta jämställdhetsombuden på allvar. Just på Uppsala Universitet är det osedvanligt lågt i tak - medan jag ännu fick Ergo (kårtidningen) var det i princip någon i varje nummer som ondgjorde sig över någon fruktansvärd "kränkning" i form av någon sång, någon affisch, att det var skandalöst att upprätthålla seden att bordsplacera varannan man och kvinna på gasquer (för att det var kränkande mot homosexuella - vari bestod nu den kränkningen, tror folk att man hånglar vid middagen och de homosexuella blir utan eller?) och så vidare.

Det är jättebra med jämställdhetsarbete, men det vore trevligt om man sysslade med något mer konstruktivt än moralpaniska övningar. Dessutom urvattnar man begreppet kränkning.

En parallell: Härom dagen läste jag i någon av gratistidningarna (Metro?) om en kvinna som utsatts för en väskryckning. - Det känns nästan som att ha blivit våldtagen, sa hon. Det var ju skönt att hon la till ett blygsamt "nästan" där... Och så har vi Ellinor. Hon är, såvitt jag kan utläsa av artikeln, inte kränkt, hon är bara lurad. Allvarligt talat, det är en skymf mot de som blir verkligt kränkta, systematiskt mobbade, våldtagna, torterade etc att jämföra sig med dem vid en mindre förseelse. Man får bli upprörd för att man utsätts för brott, man kan tycka att en sång är infantil o s v utan att överdriva så förbannat.

Andra bloggar om: kränkning, överord, jämställdhet, brottsoffer, SLU, moralpanik

Tjugofem

I gårdagens inlägg flaggades det lite för ett blogginlägg om ungdomen. Här kommer det!

Är det inte märkligt att alla, oavsett ålder, strävar mot att vara ungefär 25? Trettonåringar klär sig som om de vore 25 och försöker patetiskt nog uppträda så också, men än värre blir det när 60-åringar också gör det.

På ett plan är det helt begripligt, eftersom människan fysiskt sett når sin höjdpunkt i den åldern – vi är vigast och snabbast och starkast då, men detta är egenskaper som i princip förlorat sin betydelse i dagens samhälle så det måste bero på något annat. Vi uppfattar människor mellan 20 och 30 som snyggast, vilket i och för sig också har en logisk biologisk förklaring (högst fertilitet) men bara förmågan att para sig och fortplanta sig borde vara underordnad annat i en modern civilisation.

Våra kunskaper och insikter är ju knappast som störst när vi är 25 utan snarare långt senare, någonstans strax innan minnet och sinnet grumlas av den senare delen av ålderdomen. Livsvisdom har i alla tider hållits högt men ses nu som en bieffekt av att man blir "gammal och ful".

Min personliga teori är att det utöver den allmänna ytligheten kan finnas en anledning till varför 25-åringen är norm – i dagens samhälle krävs en ständig anpassning till allt mer accelererande förändringar, särskilt på det tekniska planet. Jag antar att vi är som mest lämpade att anpassa oss till ny teknik och till att ta in nya kunskaper innan rutinen lägger en viss stelhet över inlärningsprocesserna.

En konsekvens av ungdomsdyrkan är att en fiktiv yngling blir till norm för det mesta. När radio och TV skall göras om för att ”passa det moderna samhället” skall alla kanaler anpassas efter vad ”ungdomar efterfrågar”. Och ungdomar vill tydligen att allt skall gå snabbt – och där var kopplingen till det förra inlägget (som liten parentes kan man tillägga att jag ville lägga hela det här inlägget som en fotnot till förra – men då hade ingen läst det – för det hade inte varit kort nog och följaktligen tagit för lång tid att läsa!).

Med risk för att låta som en grånad gubbe som är bitter över sin svunna ungdom (jag är faktiskt bara 33!) så skulle jag önska att man vände utvecklingen och insåg att den som har levt länge har mer insikt än den som levt kort (och med alla de åsikter jag mer eller mindre självsäkert kräks ur mig nu – hur illa skall det inte bli som pensionär?). Kanske kunde idealbilden åter bli den gamle vise. Men hur skall det gå när de unga måste undervisa de gamla eftersom tekniken springer snabbare än människorna? Ni, ser jag är redan så gammal att mina resonemang blivit förvirrade och motsägelsefulla. Så var det inte när jag var 25.

Mentalt hudavskrap från mig till er

Ett allmänt problem med att blogga om det jag tycker att det är roligast att blogga om, det vill säga samhällsfrågor och liknande, är att bloggen som medium kräver att man fattar sig relativt kort. Man skall på några kärnfulla rader uttrycka vad man menar och inte bli långrandig, för handen på hjärtat – vem orkar läsa evigt långa blogginlägg?

Tyvärr leder detta till att man måste sammanfatta sina tankar på ett sätt som gör att de lätt missförstås eftersom läsaren inte riktigt kan följa alla tanketrådar. Vidare får man sällan sagt allt man ville säga i ämnet och blir frustrerad eftersom man tycker att det fanns mer att ge. Slutligen finns inte utrymme för nyanseringar och fördjupningar.

På sätt och vis är detta en mycket talande bild för samhällsdebatten idag, eftersom samma problem egentligen gäller massmedia. Metro och City är två gratistidningar här i Stockholm som i princip går ut på att ge nyheter i bloggform, eller i alla fall så kortfattat att det maximalt tar en station på T-banan per nyhet. Att allmänheten därigenom får en mycket ytlig bild av nyheterna är oundvikligt. På samma sätt förhåller det sig med radio. Jag hörde en intervju med någon, vars namn och funktion jag inte riktigt minns, men det var en person som uttalade sig som expert på medier, särskilt radio och TV. Han sa att ungdomar (för ungdomar är alltid målgruppen – det får jag nog ta upp i ett annat blogginlägg) visst är intresserade av nyheter, de får bara inte bli så långrandiga. En nyhetssändning på en kvart (!) var för långt – de skulle tappa intresset och byta kanal. Därför förordade han fem minuters nyhetspass. Det är inte svårt att tänka sig hur mycket fördjupning man hinner med då. Förhoppningsvis var den här mannens uppfattning väl tillskruvad men faktum är att han nog i viss mån har rätt. All heder till den läsare som fortfarande är kvar (för detta är ju ett relativt sett långt blogginlägg – och det känns ändå bara som förordet till vad jag vill ha ur mig).

Vad blir konsekvensen av detta då? Jo, att många personer anser sig ha kunskaper om saker och ting (för att de har läst det eller sett det på TV eller hört det på radio) där de bara skrapat lite på det yttersta ytskiktet. Man bildar sig snabbt en åsikt på relativt lösa boliner och sedan kan man, likt mig här och nu, sammanfatta detta i ytterligare ett snabbt blogginlägg som tar maximalt fyra minuter att läsa.

Egentligen skulle jag ha lust (men knappast självdisciplin) att skriva en hel bok istället för att blogga som Besökaren, men vem skulle ta sig tid att läsa den förutom möjligen några av de få som alltid läser här? Nej, vill jag ha sagt något får jag nog fortsätta att sammanfatta.

Andra bloggar om: bloggande, ytlighet, medier, åsikter