Jag blir så trött

Nu är det någon som känner sig kränkt igen för att några studenter sjungit "snopp". Texten är förvisso löjlig och inte särskilt kul men att springa och gråta i pressen och vara "kränkt" gör bara att man inte kan ta jämställdhetsombuden på allvar. Just på Uppsala Universitet är det osedvanligt lågt i tak - medan jag ännu fick Ergo (kårtidningen) var det i princip någon i varje nummer som ondgjorde sig över någon fruktansvärd "kränkning" i form av någon sång, någon affisch, att det var skandalöst att upprätthålla seden att bordsplacera varannan man och kvinna på gasquer (för att det var kränkande mot homosexuella - vari bestod nu den kränkningen, tror folk att man hånglar vid middagen och de homosexuella blir utan eller?) och så vidare.

Det är jättebra med jämställdhetsarbete, men det vore trevligt om man sysslade med något mer konstruktivt än moralpaniska övningar. Dessutom urvattnar man begreppet kränkning.

En parallell: Härom dagen läste jag i någon av gratistidningarna (Metro?) om en kvinna som utsatts för en väskryckning. - Det känns nästan som att ha blivit våldtagen, sa hon. Det var ju skönt att hon la till ett blygsamt "nästan" där... Och så har vi Ellinor. Hon är, såvitt jag kan utläsa av artikeln, inte kränkt, hon är bara lurad. Allvarligt talat, det är en skymf mot de som blir verkligt kränkta, systematiskt mobbade, våldtagna, torterade etc att jämföra sig med dem vid en mindre förseelse. Man får bli upprörd för att man utsätts för brott, man kan tycka att en sång är infantil o s v utan att överdriva så förbannat.

Andra bloggar om: kränkning, överord, jämställdhet, brottsoffer, SLU, moralpanik

Tjugofem

I gårdagens inlägg flaggades det lite för ett blogginlägg om ungdomen. Här kommer det!

Är det inte märkligt att alla, oavsett ålder, strävar mot att vara ungefär 25? Trettonåringar klär sig som om de vore 25 och försöker patetiskt nog uppträda så också, men än värre blir det när 60-åringar också gör det.

På ett plan är det helt begripligt, eftersom människan fysiskt sett når sin höjdpunkt i den åldern – vi är vigast och snabbast och starkast då, men detta är egenskaper som i princip förlorat sin betydelse i dagens samhälle så det måste bero på något annat. Vi uppfattar människor mellan 20 och 30 som snyggast, vilket i och för sig också har en logisk biologisk förklaring (högst fertilitet) men bara förmågan att para sig och fortplanta sig borde vara underordnad annat i en modern civilisation.

Våra kunskaper och insikter är ju knappast som störst när vi är 25 utan snarare långt senare, någonstans strax innan minnet och sinnet grumlas av den senare delen av ålderdomen. Livsvisdom har i alla tider hållits högt men ses nu som en bieffekt av att man blir "gammal och ful".

Min personliga teori är att det utöver den allmänna ytligheten kan finnas en anledning till varför 25-åringen är norm – i dagens samhälle krävs en ständig anpassning till allt mer accelererande förändringar, särskilt på det tekniska planet. Jag antar att vi är som mest lämpade att anpassa oss till ny teknik och till att ta in nya kunskaper innan rutinen lägger en viss stelhet över inlärningsprocesserna.

En konsekvens av ungdomsdyrkan är att en fiktiv yngling blir till norm för det mesta. När radio och TV skall göras om för att ”passa det moderna samhället” skall alla kanaler anpassas efter vad ”ungdomar efterfrågar”. Och ungdomar vill tydligen att allt skall gå snabbt – och där var kopplingen till det förra inlägget (som liten parentes kan man tillägga att jag ville lägga hela det här inlägget som en fotnot till förra – men då hade ingen läst det – för det hade inte varit kort nog och följaktligen tagit för lång tid att läsa!).

Med risk för att låta som en grånad gubbe som är bitter över sin svunna ungdom (jag är faktiskt bara 33!) så skulle jag önska att man vände utvecklingen och insåg att den som har levt länge har mer insikt än den som levt kort (och med alla de åsikter jag mer eller mindre självsäkert kräks ur mig nu – hur illa skall det inte bli som pensionär?). Kanske kunde idealbilden åter bli den gamle vise. Men hur skall det gå när de unga måste undervisa de gamla eftersom tekniken springer snabbare än människorna? Ni, ser jag är redan så gammal att mina resonemang blivit förvirrade och motsägelsefulla. Så var det inte när jag var 25.

Mentalt hudavskrap från mig till er

Ett allmänt problem med att blogga om det jag tycker att det är roligast att blogga om, det vill säga samhällsfrågor och liknande, är att bloggen som medium kräver att man fattar sig relativt kort. Man skall på några kärnfulla rader uttrycka vad man menar och inte bli långrandig, för handen på hjärtat – vem orkar läsa evigt långa blogginlägg?

Tyvärr leder detta till att man måste sammanfatta sina tankar på ett sätt som gör att de lätt missförstås eftersom läsaren inte riktigt kan följa alla tanketrådar. Vidare får man sällan sagt allt man ville säga i ämnet och blir frustrerad eftersom man tycker att det fanns mer att ge. Slutligen finns inte utrymme för nyanseringar och fördjupningar.

På sätt och vis är detta en mycket talande bild för samhällsdebatten idag, eftersom samma problem egentligen gäller massmedia. Metro och City är två gratistidningar här i Stockholm som i princip går ut på att ge nyheter i bloggform, eller i alla fall så kortfattat att det maximalt tar en station på T-banan per nyhet. Att allmänheten därigenom får en mycket ytlig bild av nyheterna är oundvikligt. På samma sätt förhåller det sig med radio. Jag hörde en intervju med någon, vars namn och funktion jag inte riktigt minns, men det var en person som uttalade sig som expert på medier, särskilt radio och TV. Han sa att ungdomar (för ungdomar är alltid målgruppen – det får jag nog ta upp i ett annat blogginlägg) visst är intresserade av nyheter, de får bara inte bli så långrandiga. En nyhetssändning på en kvart (!) var för långt – de skulle tappa intresset och byta kanal. Därför förordade han fem minuters nyhetspass. Det är inte svårt att tänka sig hur mycket fördjupning man hinner med då. Förhoppningsvis var den här mannens uppfattning väl tillskruvad men faktum är att han nog i viss mån har rätt. All heder till den läsare som fortfarande är kvar (för detta är ju ett relativt sett långt blogginlägg – och det känns ändå bara som förordet till vad jag vill ha ur mig).

Vad blir konsekvensen av detta då? Jo, att många personer anser sig ha kunskaper om saker och ting (för att de har läst det eller sett det på TV eller hört det på radio) där de bara skrapat lite på det yttersta ytskiktet. Man bildar sig snabbt en åsikt på relativt lösa boliner och sedan kan man, likt mig här och nu, sammanfatta detta i ytterligare ett snabbt blogginlägg som tar maximalt fyra minuter att läsa.

Egentligen skulle jag ha lust (men knappast självdisciplin) att skriva en hel bok istället för att blogga som Besökaren, men vem skulle ta sig tid att läsa den förutom möjligen några av de få som alltid läser här? Nej, vill jag ha sagt något får jag nog fortsätta att sammanfatta.

Andra bloggar om: bloggande, ytlighet, medier, åsikter

Opinionssiffror

Borgarnas opinionssiffror dalar. Jag är inte överraskad. Tyvärr var det nog väldigt många som röstade mot Göran Persson mycket mer än för Alliansen, och nu kan dessa tryggt sippra tillbaka. Men Alliansen har fyra år på sig att visa vad de kan göra - låt oss hoppas att de gör det också och inte skräms av att de mest lättflyktiga väljarna ränner över blockgränsen. Se till att få det gjort som ni ville, så får folket välja igen när de ser resultaten.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad de som är överraskade av Alliansens arbetsmarknadspolitik gjorde under valrörelsen. Inte kan de ha lyssnat i alla fall.

Andra bloggar om: Alliansen, arbetsmarknadspolitik, opinion

Att stänga av sin hjärna, del 2

Jag fick en del kommentarer på blogginlägget från härom dagen om TV-tittande. Man vill gärna glo lite på sport eller så för att stänga av sin hjärna när man är trött efter en hård dag på jobbet. Jag vet. Jag gjorde det ju själv när jag satt i min mögeldoftande östtyska lägenhet och pustade ut efter arbetsdagen. En tysk öl i näven och den eviga Bundesliga...

Man får göra så om man vill - men varför lägger man då (samhällsekonomiskt) så mycket pengar på förbättrade kommunikationer, på snabbtåg och expressbussar? Varför är tid pengar och detta det viktigaste i världen om de ihopsparade minuterna går till att stänga av hjärnan framför TVn?

Dessutom, TV är en tröst för de ensamma. Det är ju så. Om man har en sambo, fru, man etc att umgås med så kan man prata en stund istället - det kan vara nog så hjärndött :) Så egentligen kanske TV-kulturen är ett sorgligt resultat av nutiden stora ensamhet. Man har ingen annan att fåna sig med. Bor man illa till eller har social fobi kanske TVn är en tröst i alla fall, men annars då? Kanske bleve det så att man fick incitament att bjuda över en kompis (eller granne!) om man inte hade TV. Eller också kanske man ringer till någon bekant. En gammal släkting kanske skulle bli glad över att prata bort en kvart? Ger inte det - åtminstone i längden - mer än att titta på en deckare till, en match till mellan ihopköpta fotbollslegionärer, ännu ett stylingprogram, ännu en dokusåpa?

Om vi inte använde TVn lika ofta - skulle samhället kanske bli en liten gnutta mindre ensamt och kallt?

Andra bloggar om: ensamhet, tv, samhälle, sociala kontakter

Bötfäll de arbetslösa!

Igår var det dags igen. Allas vårt Aftonblod slog på stort med löpsedlar om att Anders Borg "vill bötfälla arbetslösa". Nu var det väl snarare så att den som får A-kassa, vilket ju är en sorts försäkring som betalar ut pengar när man blivit av med sitt jobb och söker nytt, men inte söker jobb skulle straffas med ett avdrag från bidraget.

Det är faktiskt märkligt att vi har blivit så vana vid bidrag och liknande att vi ser uteblivna bidrag som böter. Och att det inte handlar om att bötfälla arbetslösa i allmänhet utan sådana som inte följer villkoren för A-kassa tyckte Aftonblodet att man kunde räkna ut själv - för inte vill man väl vilseleda allmänheten att tro att "högern" är ond och skall "slå på dem som redan ligger ner"?

Ibland vill jag regrediera från den här världens dumhet.

Andra bloggar om: anders borg, aftonbladet, vinklingar, löpsedlar, a-kassan

Att stänga av sin hjärna

Sambon och jag har ju sedan samflytten bestämt oss för att strunta i TV. Nu har vi dock en kompis som blivit programledare för ett program på TV3. Därför har jag två torsdagar masat mig till en TV för att beskåda dethela. Programmet var helt Ok även om det redan andra gången kändes som en deja vu. Inte så mycket variation där inte. Men i övrigt ...
Hur står folk ut med den hjärndöda reklamen som ideligen avbryter programmen? Uppenbarligen är det som med skitlukt på dass att man vänjer sig, eftersom jag inte störde mig lika mycket på det när jag hade egen TV, men nu blev jag tvungen att gå och andas en stund för att inte explodera över den monumentala enfald som kräks ut över svenska folkets TV-soffor. Inte bara produktreklamen var fånig, utan även alla de trailers för kommande program som visades.
Det finns säkerligen bra TV-program någonstans, men majoriteten verkar vara helt bedrövliga. Varför tittar folk på TV (för de flesta tittar väl oftare än när de vill kika på någon i bekantskapskretsen)? Knappast för att väcka tankar, va? Underhållning? Jo, kanske, men det finns ju massvis med böcker att köpa eller låna, filmer att hyra (som inte avbryts av gaggande enfaldig reklam), människor att umgås med, djur att klappa, kaffekoppar att dricka ur, ja, rent av bloggar att läsa med flera aktiviteter som borde vara mer tankevävkande, underhållande och personlighetsfrämjande än att glo på ännu en serie om brott i USA eller dokusåpa för och med ointressanta människor.

Om man läser en bok händer det inte sällan att ens tankar vandrar iväg från boken. man reflekterar övre något i sitt liv eller i världen i stort. Ibland för att boken är tankeväckande - ibland kanske för att den är trist men en mening ur den väcker någon sorts process i hjärnan. Hur ofta händer det framför TVn?

När jag är på mitt mest konspirationsteoretiska humör undra jag om inte TV numera är till för att hålla den stora fårskocken tyst och snäll så att den inte börjar fundera över för mycket. Vem vet vilka tankar som skulle kunna bli tänkta.

*

PS Innan någon hoppas på mig: Jag är inte så jävla bra själv, jag sitter alldeles för länge framför datorn, vilket inte heller alltid är så utvecklande...

Andra bloggar om: TV, reklam, enfald, konspirationsteorier, tankar

Luftvärnskanon

OK, jag är sent ute, men jag hade ingen ork/tid/lust att blogga förra veckan.
Men Alliansen vill införa en vapenamnesti, vilket jag inte tänker kommentera närmare, men...
...vid den förra vapenamnestin lämnades det in

6 698 enhandsvapen (pistoler och revolvrar)

10 224 gevär

54 helautomatiska vapen (kpistar och kulsprutegevär)

74 luft- fjäder- och harpunvapen

och, nu kommer det:

1 luftvärnskanon

Nu undrar jag naturligtvis: Vem lämnade in en luftvärnskanon och hur gick det till?
*knack* är det här man lämnar vapen?
Polisen: Mjo, det stämmer
Tjyven: Man kan vara anonym?
Polisen: Javisst, det är bara att lägga grejerna i containern på gården
Tjyven: Jo, jag undrar , kan du öppna luckan lite till?
Polisen: eh?
Tjyven: Jo, jag får liksom inte in min luftvärnskanon genom luckan.

Varifrån hade vederbörande fått en luftvärnskanon? Det är väl ingen man köper på plattan eller smugglar ut från lumpen i kalsongerna?

Fler frågor: Vad hade den som skaffat luftvärnskanonen tänkt ha den till? Ifall kriget kommer - militärern rustar ju ner så hemskt nuförtiden? Eller var det en grannfejd som gått lite överstyr. "Va, sköt han Missan med sitt hagelgevär... nu jävlar ska jag skjuta hans tupp med ... luftvärnskanon"

Så många frågor och så få svar :)

Andra bloggar om: vapenamnesti, luftvärnskanon, humor, överdrifter